Hammond A100

Hammond A100 från 1963 med Leslie 145 byggt 1975.

In 2014 some more actions have been made, most of them led to a huge increase in treble and overall sound:

• Scanner rebuilt again to cure the motorboating that has developed
• Resoldered all drawbar palladium wires, put in 1 ohm resistors where wire lacking
• Leslie amp rebuilt (Tone Wheel General hospital)
• New Leslie crossover capacitors installed (Tone Wheel General hospital)
• New Leslie treble driver Atlas PD-5VH
• AO28 preamp refreshed with new caps and resistors (Tone Wheel General hospital)
• AO28 power transformer fuse protection (Trek)
• Changed organ output to Leslie to G and gnd instead of the AO39 amp
• Invested in a pair of Roll-or-karis

Historia

Jag har haft andra Hammond-orglar tidigare; L100P/760 och X5/760. Först hade jag en italienskbyggd skräporgel som heter Crumar Organizer med ett fejkat leslie från Roland. Sedan hittade jag Hammond X5 och Leslie 760 stående i Rainers studio. Jag köpte det av ägaren och hade mycket kul med det. X5 är en transistororgel som inte låter rätt, men den är lätt att transportera. Både orgel och Leslie går in i en Daf 66 Kombi! Spelade med UPA, Ronny Carlsson, m fl.

Efter några år förstod jag att det måste vara en tonhjulsorgel. Jag fick tag i en utmärkt Hammond L100P (PortaBee) med ett Leslie 825 till. X5-an såldes omgående liksom 825-an. L100P var byggd i Holland och gick att få ett riktigt fint aggressivt ljud i. Med en aktiv tonkontroll från Bryan Davenport i orgeln och special diskantelement i 760-an fick jag rätt bra häng i den. Många års spelande: Cuckoo P Bluesband, Bo Wilson, mm.

Sedan blev det familj, hus och segelbåt. Orgeln fick inte plats och hamnade på en vind i några år. Sedan såldes den, till Rainer på AmpTown Studios. Efter några månader köper jag ett stort hus med källare och inser att jag närmar mig 40-årsåldern. Vad gör man åt det? Jo, köper en riktig orgel förstås.

Jag hittade min A100/145 i England. Jag har gjort en del modifieringar på den; förbättrad Leslie-manövrering, rengöring, renovering av bänk och pedaler, fix för att slippa volymsänkning på full percussion, rengöring av drawbars, ny spänningsanslutning, fäst upp vibrato switchen (den låg an mot tangenterna på övre manualen, bara att spänna en skruv) samt Solid State relä till Lesliet. Vilket ljud den har! När familjen är borta drar jag upp volymen på max. Helt otroligt! Jag trodde inte det var sant, då jag först fick vara med om det. Världens omfång, ett bett i diskanten, en tyngd i basen, smackande anslag, en bredd i ljudbilden som gör att detaljer går fram, ett underbart chorus. Dessutom är den underbart skön att spela på. Tangenterna har en solid känsla, de verkar aldrig kunna gå sönder. Bara att sitta framför möbeln är värt pengarna.

En A100 är i princip samma som en B3 och C3. B3 var turnémodellen (svarvade ben), C3 kyrkmodellen (massivträ hela vägen till golvet) och A100 är hemmamodellen (ofta hel baksida, inbyggda högtalare och reverb). I övrigt innehåller de samma saker. 145 är ett lågt 147, men med samma innehåll. Det finns också ett liknande som heter 142. Det är en låg variant av 122, vilket är byggt för att passa B3 och C3-orglarna elektriskt. 145/147 lär vara lite vassare i tonen än 142/122.

Allt är rörbestyckat, tongeneratorn är en synkronmotor som driver ett stort paket med tandade hjul, det ska smörjas med specialolja, det luktar "old mans house", det är tungt och rejält. Nu tränar jag för att försöka lära mig basgångar, med vänster hand eller fötterna. Det är svårt, men ibland går det att få till ett sjuh-s drag.